Stjärnmaskar och slemmaskar är två djurgrupper som inte är nära besläktade med varandra. Något som de däremot har gemensamt är att de är maskformiga och de allra flesta arter är marina, det vill säga de lever i havet. I Sverige påträffas de därför nästan enbart längs västkusten.
Giftiga djur
Slemmaskar, Nemertea, har kanske inte det mest tilltalande namnet man kan tänka sig, men det har sin förklaring. På kroppsytan finns ett illasmakande och giftigt slem, som gör att de inte behöver gömma sig för rovdjur utan kan ligga utsträckta fullt synliga på havsbottnen. Giftet är inte direkt farligt för människan, men det kan bedöva huden och ge stickningar och svullna fingrar. Karaktäristiskt för slemmaskar är snabeln som ligger i en egen hålighet i kroppen, och som kastas ut för att fånga in och hålla fast föda. Många slemmaskar är aktiva jägare som tar levande byten som mindre kräftdjur och snäckor, och snabeln kan vara försedd med stiletter som punkterar bytet, eller klibbiga strukturer som håller fast det.
Snäckskal som hus
Stjärnmaskar, Sipuncula, lever på havets botten, där de gärna gräver ner sig eller bosätter sig i gamla snäckskal. Kroppen är ofta jordnötsformig med en lång indragbar snabel. Längst ut på snabeln sitter en liten tentakelkrans som påminner om en stjärna, därav namnet. Med tentaklerna fångar stjärnmasken föda direkt ur vattnet eller från bottenmaterialet.
Volymen ingår i bokverket Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna.
